Precis innan jag skulle gå kvartsfinal mot Ryssland såg jag på när Vitryssland och Kyrgyzstan fightades och fick en sneakpeak på min nästa möjliga motståndare. Matchen var inte alls jämn då Vitryssen såg så sjukt mycket starkare och brutalare ut. Medans jag tittade tänkte jag för mig själv "herrejävlar vilken maskin han ville man ju inte få stryk av och det var jag som stod på tur ifall jag tar mig slår Ryssland". 

 

Min uppladdning inför Vitryssen var just att hålla mig lugn, kontra hans snabba boxning och alltid vara ett steg vassare. Jag hade ju så sjukt ont i högerfoten från kvartsfinalen så jag kunde ju inte uttnyttja min tunga högerlowkick utan att tveka.

 

Lycklig och glad hade jag vunnit den tuffa kvartsfinalen mot Ryssland och hade fått en fet svullnad på högerfoten. Antar att jag sparkat in i knän och armbågar på den långsmala ryssen och det värsta var ju att man inte kunde hoppa rep för att ta vikten så det blev några andra knep jag fick ta mig till. Det var bland annat att sova med svettdräckt med ett varmt täcke över, slå boxningskombinationer på mitts som brorsan höll och sist det bästa och värsta i många fall - den dära varma badet som jag just nu gillar minst efter alla vätskebantningar jag fick ta genom turneringen. Nu var det bara att bita ihop och vila foten så mycket som möjligt inför Semifinalen.

 

Här är vikten 52kg

 

Nationerna i viktklassen jag ställde upp i var Ukraina, Iran, Ryssland, Vitryssland, Thailand, Kyrgyztan och mig själv - Sweden. Efter lottningen var färdig stod jag i kvartsfinal mot hemmanationen Ryssland och det är en nation med mycket bra fighters, dom har man sett under åren. Men bara för det får man inte tappa sitt mentala fokus och inte glömma att man kom dit för att vinna.

 

Ja.. hur ska man börja? Det som hänt de senaste tio dagarna har varit en god upplevelse och jag kan fortfarande inte fatta hur nära jag var att faktiskt skriva svensk thaiboxningshistoria. Jag slutade som silvermedaljtagare alltså "the first loser" men som folk sagt till mig det är ju faktiskt inte dåligt för det är ju en prestation i sig. Det hade ju absolut inte varit fel att ta guldet och kunna statusera sig som World Amature Champion, men någonstans djupt inne i mig känner jag mig som en vinnare. Jag lyckades slå två utav dom mest fruktade nationerna i hela VM men resultatet från det får hamna i ett eget inlägg.

 

Nu är jag iallafall hemma i Oslo igen och jag känner en stor lättnad att vara hemma igen framför mitt "gaminghak", dricka läsk från min Starbucksmugg, värma mig i min MM Sports hoddie och mumsar Annas healthy pancakes.. softar till max!